Pionjärer på Himlens Väg

av T. Austin-Sparks

Kapitel 6 - Vägen fram till Guds mål

Vi ska inte läsa något just nu, men vi ska ha josuaboken öppen som referens allteftersom vi färdas framåt.

Vägens mål

Det är nödvändigt för oss så här i början, innan vi funderar över den väg som leder till målet, att föra in själva målet i blickfånget. Vi startade med att notera att Gud begynte med himlarna och fortsatte därefter med jorden, och i Bibelns avslutande stycken finner vi att det är det som kommer ut ur Himlen som fullbordar hela Guds långa process av agerande genom alla tidsåldrar. Målet och änden är ett fullständigt uttryck för det himmelska, ett fulländat uttryck för det som är himmel, himmel i dess fullhet. Där är målet. Vi sa till att börja med att himlarna styr allt. Som det förhåller sig i det naturliga, så är det också vad gäller det som hör Anden till. Allt styrs av himlarna, och jorden och det jordiska måste ta med det i sina beräkningar och svara upp mot det som är himmelskt.

Ta tag i det som ett andligt fakta. Det som är verkligt och rätt på det naturligas nivå är inte något annat än ett uttryck för Guds Andes sinne. Om denna värld, denna jord som är kontrollerad och styrd av himlakropparnas samspel skulle förlora sin plats i dessa relationer skulle den omedelbart gå mot undergång och upphöra att existera, köld eller hetta skulle göra om intet dess organiska funktion – det samma är sant på andligt plan. Hela Bibeln är upptagen med detta faktum. Det som finns här är relaterat till det som är i Himlen. Allt har sitt ursprung i Himlen och måste svara upp mot Himlen och anpassa sig till den – allt som rör våra liv, därför att den Helige Ande som kom ner från Himlen är länken mellan det som finns här och det som är där.

Dessa ting tillhör inte det abstraktas område. De tillhör och utgör de faktorer som ligger bakom allt som vi har av gudomlig uppenbarelse i Bibeln. Allt, från den första till den sista versen i Bibeln, kan sammanfattas i detta ena: Himlen utmanar jorden och jorden måste lämna gensvar. Oräkneliga detaljer täcks av detta ena faktum, det mål som står uppställt för allt är att Himlen ska bli synlig i skapelsen, och det i synnerhet på andligt sätt i och igenom Guds folk. Det är detta mål som vi vill föra in i synfältet till att börja med.

I relation till detta slutmål måste vi lägga märke till ytterligare en styrande sanning. Men låt mig först säga något som parentes. En del av dessa satser tillhör det välbekanta och jag är alltid oroad över att igenkännandet av och förtroligheten med en tankegång ska beröva den dess skärpa. När vi nu använder uttrycket ”en styrande funktion”, låt oss stanna upp för att få tag på dess verkliga innebörd. Det betyder att om vi står under en regel eller en lag med dess välde och styre, kan vi inte komma undan och fly från den. Det finns lagar i naturen, våra kroppar följer sina fastställda funktionssätt, värld och samhälle har sina regler. De finns där, och om du väljer att inte följa dem kommer de inte att upphöra att gälla. Du kommer att upptäcka att de kommer att bryta ner dig, i det långa loppet kommer de att hinna ikapp dig och avslöja dig. Om du placerar dig ens med dem så kommer de att understödja och rädda dig och ditt liv. De utgör en styrande funktion antingen du vidgår dem eller ej. Sålunda, det människan sår skall hon också skörda. Gal 6:7. Detta är en lag, vilken man inte kan fly från. Det finns många sådana principer. När vi talar om en ”styrande funktion” så menar vi något som Gud har etablerat i sitt universum och vi gör väl i att upptäcka dem och lyda.

Guds suveräna val av kärl

Låt oss nu se på denna styrande sanning med dess relation till Guds syften. Gud väljer kärl, enskilda individer såväl som kollektiv i samspel och för dem på märkliga sätt efter sitt sinne till överensstämmelse med hans slutmål. Sedan åstadkommer han sådant i dem som han har avsett och bestämt för ett mycket större sammanhang än dem själva. Han väljer ut dessa kärl efter sin suveräna vilja - enskilda personer eller grupper, Bibeln är full av exempel – och begynner sedan arbeta med dessa kärl för att verka fram något på ett märkligt och mycket fullständigare sätt. Han arbetar med dessa utvalda kärl för att nå fram till många andra så mycket längre bort. Så ser denna styrande sanning ut. Han lägger ner och verkar fram något i ett utvalt kärl vilket är menat och tänkt för så många fler än för kärlet själv eller dess medlemmar.

Värden som är representativa

Vi stannar upp här en stund därför att vårt sinnelag alltid behöver lite hjälp på traven. Det kan mycket väl vara så att många av er som läser dessa rader tänker: ”Jag kan inte se att jag skulle vara ett sådant utvalt kärl”. Du tänker på de män som vi har lyft fram som pionjärer på denna himmelska väg – Abraham, Mose och flera andra. Du säger, ”Jag är inte en Mose eller en Abraham. Jag kan inte alls se mig som en i den kategorin”.

Nåväl, det är kanske sant att det finns personer bland er som är utvalda av Gud till något som ligger bortom menige mans uppgift, som man säger, men det är utan tvekan så att du är en del av ett kollektivt kärl, kanske bara en liten del av det. Och om du är det, och med stor sannolikhet är du det, om Herren har lagt sin hand på dig och lagt ner denna känsla av ödesbestämdhet, denna känsla av att ha blivit kallad till något mer än att just bara vara en kristen, en kraftfull kallelsemedvetenhet – om detta vilar i dig, förstår du kanske och bör ta till dig att du satts i relation till ett större syfte. Men om detta är sant får du inte se dig som endast en enskild individ, dina erfarenheter och det Gud gör med dig som något särskilt, som om du vore ensam om sådant.

Vi vänder lite på resonemanget. Du kanske går igenom något som Gud verkar fram i ett kollektivt kärl och du kanske inte just nu kan se någon mening i vad du personligen får gå igenom. ”Varför händer detta i mitt liv?” Svaret är att du är en del i något större. Så ofta finner vi oss pressade som individer. Men, när vi börjar jämföra våra anteckningar finner vi att vänner som är andligen relaterade till oss har samma slags upplevelser. Detta är en viktig regel i Kristi kropp: ”Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den.” 1Kor 12: 26. Vad handlar det här om?

Du förstår, det här är kollektivets och samhörighetens funktion. Fastän vi inte kan fatta och förstå allt och se hur det hänger samman så håller Gud på med något som verkligen har sammanhang och vi är alla delar av det. Vi dras med en börda som hör ihop med något som är mycket större än vi själva. Denna andliga sammanlänkning för oss in i dessa Guds större syften som har att göra med det himmelska, något som är mycket större än det jordiska. Det är detta som gör oss till ett. Att sälla sig till en sak eller en gemenskap, att bli medlem eller att man gör något särskilt för att bekräfta att vi tillhör ett särskilt sammanhang hör inte dit. Det ligger inte på det planet. Du kanske befinner dig åtskilliga mil bort, kanske flera hundra, men därför att du är uppbunden till detta som Gud är sysselsatt med så känner du av det trots avståndet. När du kommer i kontakt med Himlen försvinner alla dessa jordiska ting, geografi, avstånd och tid upphör som begrepp – de har ingen tillämpning där uppe.

Om vi bara kunde få tag på Himlens sätt att se på församlingen! Så narraktig vår jordiska syn på församlingen är. Vi måste lämna jorden och allt som finns här i fråga om kyrka och församling. Vi finner att i Himlen är allt detta endast en enda helhet. Allt som finns här har ingen tillämpning där. Det var där vi var när vi talade om övergången av Jordan i det föregående kapitlet. I Jordan lämnades något kvar. Folket lämnade jordisk ståndpunkt och antog Himlens. Vi ska knyta an till detta senare. Det måste ses som en andlig verklighet, en insikt och ett medvetande som vi tar oss an och går in i.

Alldenstund vi inte själva kan förstå och förklara varför vi har det så trångt och besvärligt är Himlens förklaring den att vi är invecklade i något som hör till Guds större syften – och vi lider eller går igenom detta på grund av samhörigheten. Och det är förunderligt, när vi från tid till annan träffar andra med vilka vi känner andlig samhörighet, hur vi kan finna att de gått igenom exakt samma saker som vi har. Herren har sagt något till dem och gjort något med dem som inte tillhör det ordinära eller vanliga men som har tett sig som något verkligt speciellt.

Grundläggande värden

Allt detta hör samman med det faktum som vi rörde vid tidigare, att Gud väljer individer eller kollektiv som kärl och verkar i dem något som är ämnat för ett långt mycket större sammanhang. Dessa kärl, de må vara individer eller kollektiv, representerar det som Gud är ute efter i större skala, i långt större mått. Det har sin begynnelse i dem. Jag tror att det var det Paulus menade när han sa ”…och låta mig bli en förebild”, 1 Tim 1:16. Jag tror att han med det menade att han själv representerade det som Gud höll på att göra genom honom. Allt som Herren var på väg att göra genom honom i det större, i församlingarna, i provinserna och nationerna var närvarande och representerat i honom. Gud skulle verka i långt större skala genom denne man – inte genom att ge honom något att säga, men genom att göra något i honom.

Det är här vi har gått vilse. Gud är först i verksamhet, han är alltid före. Han skapar en levande representation av sin fullständiga tanke genom att med märkliga, ovanliga och extraordinära handlingar forma sitt kärl. Det är mycket lite som tillhör det ordinära i ett sådant kärls liv. Allt hör till det ovanliga och extraordinära. Sådana representativa kärl, personer eller kollektiv, är utvalda för att det ska läggas ner och etableras något i dem som är av förnämsta och mest grundläggande värde avsett för en större sfär, en större upptagningsyta – något som kan utvidgas, något som klarar av att föras långt bortom sig själv, något som orkar bära utbredning och expansion.

I kemin talar man om en ”modertinktur”. Man syftar med det på något som man kan förmera och distribuera. Det är något som betyder största ansamling och koncentration. Men att utföra något sådant i ett kärl för att få fram dessa grundläggande värden, den koncentrerade massan, innebär ett förskräckligt arbete. Inget som är sammankopplat med detta arbete tillhör det ordinära. Några av er kanske kan förstå detta utifrån era erfarenheter. Guds handlande med er tillhör inte vanligt agerande. Ibland känner ni det som om koncentrationen blir allt för hög. Ni undrar ibland hur ni överhuvudtaget ska kunna klara er igenom detta Guds sätt att handskas med er.

Jag håller mig mycket nära bibelordet. Tro inte att jag säger något som inte hör hemma där. Jag talar med denna bakgrund: Detta är det som Guds ord uppenbarar. Detta var Abrahams upplevelse – ingen vanlig upplevelse, en koncentrerad gudsupplevelse. Tänk på den väldiga skara som hämtat upp rika värden ur det. Abraham nådde mer än en gång en brytpunkt vid vilken han kände att han inte längre kunde gå vidare. Gud var tvungen att gripa in för att föra honom igenom. Detta väsen, dessa värden som hör Himlen till är det mest krävande och prövande som någon kan ge sig i kast med.

Vi är till vår natur så fullständigt jordebundna och jordiska på varje upptänkligt sätt. Vi måste se saker – det är jordiskt, vi måste känna saker – det är jordebundet. Vi måste ha alla slags bevis – vi måste ha så mycket som hör det jordiska till. Men Gud lyfter oss bort från det jordiska, rycker oss loss ur jordebundenheten – jag menar på andligt sätt – och låter oss hänga och dingla uppe i luften. Det är en vådlig situation, på alla sätt prövande. Du vet inte var du är, du kan inte förklara saker, du kan inte sätta ner din fot och känna att du är säker på något. Gud låter all din förmåga att bedöma, beräkna och tolka gå i baklås och gör det absolut nödvändigt att skaffa en annan sorts visdom och förståelse, en som inte tillhör denna jord, denna värld eller människa. Det tillhör Himlen. Detta är den erfarenhet som pionjärerna på Himlens väg gör. Lyssna till dem när de ropar utifrån sin jordiskhet, ibland till och med beklagande sig inför Gud. Lyssna till Jeremia – han är helt utom sig. Det var dessa intensiva, mest fundamentala värden Gud var ute efter.

Den spontana tjänsten

Nu, vidare, den spontana tjänsten. Jag stryker under ordet spontan – inte organiserat, men spontant tjänande. När det är på det sättet, behöver du bara vara för att något ska hända. Förstår du det? Du behöver endast vara där och vara sådan för att något ska äga rum och sättas i rörelse. Lika lite som du kan stänga av solen kan du strypa detta händelseflöde.

Notera att det var det som Herren var ute efter i början av sitt arbete. Han skaffade sig först av allt några män, individer, som han lät gå igenom denna skolning. Det var inte alls så lätt som det nu är att läsa berättelserna. Du läser evangelierna som täcker dessa tre år av kamratskap mellan lärjungarna och Herren och du läser redogörelsen för de sista dagarna och om korset. Det är en oerhörd berättelse i sig själv, men vi har ingenting nedtecknat om vad som pågick i dessa mäns inre, därför att det var omöjligt att fånga.

Jag är beredd att säga att de under dessa tre år fördes till punkter där de inte förmådde mer. De visste inte var de var, vad detta betydde, vad det skulle leda till. De försökte hela tiden få saker att passa ihop med deras egna idéer, deras egen mentalitet; att tolka allt i ljuset av profetia och så vidare, att ta ner det och föra det i linje med instruktionsboken. Han gick segrande ur varje batalj. Han var en pågående gåta. De kunde inte famna denne man. Han gjorde aldrig något enligt gängse norm, inte ens enligt Mose. Han vänder uppochner på allt. Vad håller han på med? Vad menar han?

Och sedan korset. Du kan inte avläsa djupen i deras själars vånda och rådlöshet under de dagarna. Du kan bara förstå det utifrån din egen erfarenhet när Herren börjar göra sådant – rycker upp dig med rötterna och gör tvärs emot dina förväntningar, när det verkar som om han går i motsatt riktning mot vad du tyckte att du hade rätt att vänta av honom. Han gör inte det du förväntar. Ibland ställs du helt handlingsförlamad på grund av det som Herren håller på med i ditt liv. Han fick tag i män som kunde föras genom sådant med djupgående erfarenheter som resultat.

Genom dessa män skaffade han sig församlingar, skaffade sig sammanslutningar av troende och så började arbetet utvecklas. Det finns en säregen form av disciplin och träning som tillhör det samfällda livet då när du upphör att vara en enskild individ – i synnerhet som kristen – och du förs in i och måste leva ett liv i samspel, föras in i relation med andra troende för att leva detta liv i gemenskap, ett Himlens liv på jorden. Nya testamentet visar att detta är allt annat än lätt. Du föreställer dig kanske, när du ser på det från en objektiv synpunkt, att det måste vara ljuvligt att tillhöra en sådan skara. Men så är det inte nödvändigtvis. Den där skaran kanske förs igenom prövotider.

Det är något som pågår. Gud är i arbete där, ett arbete som går så på djupet och är så hemskt att du inte kan förstå vad Gud menar med det men du känner av det. Det är en väg i djupet, det är en lidandets väg. Vi bär smärta tillsammans som gemenskap, ett samfällt lidande, en gemensam vånda. På detta sätt växte dessa församlingar fram och de tog sig igenom det. De fick undervisning också, men det som gavs till dem i form av instruktioner och undervisning hade alltid sin parallell och sin motsvarighet i den Helige Andes disciplin. Den Helige Ande hade sin hand på dem och arbetade med dem på ett kraftfullt och drastiskt sätt. Saker och ting ägde verkligen rum.

Du säger, ”Konkretisera det”. Se på allt det som hände i Korint. Vad var det Paulus talade med dem om? ”Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade.” 1 Kor 11:30. Det finns en undangömd andlig historik här. Den Helige Ande har greppet om situationen. De kunde ha sett på detta i det naturliga – någon är sjuk, skicka efter en doktor. Men, vänta lite. Finns det inte en andlig orsak sammankopplad med detta? Har inte den Helige Ande något med detta att göra? Paulus säger ett kraftfullt ”ja”. Det betyder inte att alla som är sjuka skulle bära på skuld, men det finns en princip här. Den Helige Ande håller på att arbeta med församlingen hän mot Guds fullständiga syften.

Saken ter sig ganska klar; Gud skaffar sig först någon person och sedan ett sammanhang och han arbetar med dem på detta sätt, inte beroende av ett budskap eller en sanning som de fått tag på men beroende av det som Gud fått åstadkomma i dem kan de stå i detta spontana tjänande. Det just bara äger rum, det är det hela; på ett eller annat sätt sker det utan att vi kan förklara det – utom på detta sätt: Den Helige Ande har skaffat sig ett utrymme och han använder tillfället. Han ser att det som han lagt ner där växer och expanderar, det sträcker sig vidare. Det just bara äger rum.

Paulus sa följande om församlingen i Tessalonika, ”Från er har Herrens ord gett återljud, inte bara i Makedonien och Akaja utan överallt…” 1 Tess 1:8. Tror du att det nödvändigtvis berodde på att de sände ut evangelister? De kanske gjorde det, men det står inget om det. Titta på sammanhanget. Du finner att Paulus säger att ”överallt i de andra församlingarna talar man om er. Jag behöver inte säga något – alla vet redan”. Detta är det spontana tjänandet utifrån vad Gud gör. Gud har föresatt sig att verka fram dessa fundamentala värden och han låter dem inte slösas bort.

Det mål som Gud har i sikte styr allt hans handlande med sina verktyg. Himmelsk fullhet är hans slutmål och det motiverar allt som han gör med sina kärl, vilka han valt med särskilt avseende på detta mål. Han verkar hän mot himmelsk fullhet.

Vi måste lägga märke till att inget av det som Gud gör är mål i sig själv. Omvändelse är inte ett mål. Det är förfärligt tragiskt att förhålla sig till omvändelsen på det sättet och vara nöjd med det. Låt dig nöja med omvändelsen och notera vad som händer, se på din egen eller på andras. Vad händer? All känsla av mening och mål försvinner. Omvändelsens vitalitet ebbar ut. Kvar blir bara en hop omvända människor. De är sig omvända – de har börjat tro på Herren Jesus, men de är bara en skock omvända. Det största problemet vi har idag är förmodligen alla dessa omvända över hela vår jord. De har bromsat upp och står still på stället – omvändelsen blev deras mål.

Församlingsliv är inte ett mål i sig. För samman gudsfolket till ett gemensamt uttryck och låt dem sätta upp ett staket runt sig. Låt dem vara där för sig själv, låt dem ägna sig åt sig själva, låt dem ha det bra och samma sak händer. Herrens verk, om Herrens verk blir ett självändamål – om det blir till ett ting, en sak – då är tragedin återigen ett faktum. Vi tar oss an Herrens verk på något sätt, kanske ett arbete på ett missionsfält eller något annat arbete, och så strandar arbetet som av sig självt, denna särskilda sfär sluts, denna linje bryts av – allt förloras och man måste börja om från början. Arbetet hade blivit ett mål i sig själv.

Återvänd nu till detta – om Herren har åstadkommit något i dig, i mig, eller i en grupp efter detta sätt, med denna koncentrerade himmelska substans så är detta inte ett mål i sig självt, inget har självändamål. Dess form, dess utseende ter sig kanske olika men kärnan finns där. Gud har skaffat sig det han vill ha och han skaffar också ett utrymme för det, om det nu finns där och det är sant himmelskt. Vi skär bort oss från vår egen brukbarhet och vårt tjänande när vi för ner det till jordisk nivå. Detta är oundvikligt sant. Gör om tjänandet till din tjänst eller min tjänst och du har begränsat det till det jordiska. Det tappar rörelsedynamik, det kommer inte att leda till ett förverkligande av Guds målsättningar.

Oh, detta ägande och besittande, detta jagande efter att göra saker till våra inom Guds domän. Jag måste stryka under detta; om du har ett mandat från Gud, om du har en Himlens smörjelse, om du tjänar med sådant som Gud har gett dig, om du inte ser det som ditt eget eller håller strängt på det som något som ska förverkligas för din skull så kommer det att nå sin fullbordan – varken jord eller helvete kan stoppa det. Himlen kommer att vaka och vakta. Men det måste hållas kvar i sin relation till Himlen. Smörjelsen kommer från Himlen och allt det som det innefattar och innebär måste kvarhållas i sitt förhållande till Himlen. Då, endast då kommer Himlen att skydda och fullborda dess mening och ändamål. Sätt Paulus i fängelse, hans tjänande når fullbordan ändå. Det är sammanlänkat med Himlen. ”Det är Himlen som har makten”. Dan 4:23. Men om vi för ner det till jordisk nivå kommer Himlen inte att ställa sig bakom. Mycket historia ligger till grund för detta.

När vi nu ser att Guds mål är himmelsk och andlig fullhet och att detta mål nås genom ett växande steg för steg, bör det leda till att vi verkligen börjar intressera oss för den väg som för till detta mål. Vi borde verkligen börja fundera över vad Himlens väg innebär, vad den himmelska väg som leder till Guds mål innefattar. ”Allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning”, Rom 15:4, och josuaboken hör till det som skrivits tidigare till vår undervisning, och den förmedlar en hel del ljus i fråga om den himmelska vägen. Men den himmelska vägen är så annorlunda och står i motsättning till den jordiska. Jag vet inte vad du förväntar dig ska hända eller vad du vill uppleva när vi talar om Guds mål som andlig fullhet och som något som Gud arbetar hän mot. Vad väntar du dig ska hända? Jag tror att den första delen av denna bok kastar en hel del ljus över detta.

Tjänandets ande

Se på Josua som person. Kom ihåg att Josua representerar Guds tanke för alla Guds heliga, alla Guds tjänare och det som Gud gjorde med och i Josua är vad han kommer att verka fram i var och en av dem som han tar sig an. Gud arbetade med honom för att nå det större sammanhanget.

Nå, hur börjar alltsamman? Boken begynner så här: ”När Herrens tjänare Mose var död, sade Herren till Josua, Nuns son, Mose tjänare” – uppassare, passopp är kanske de ord som passar bäst. Med allt det som skulle komma, kunde man tänka sig att han borde ha fått en mera passande start. Mose, Guds tjänare och Josua, passopp åt tjänaren. Han kommer inte in med officiell titel, som till exempel ”Herrens tjänare”. Han förs inte in i sammanhanget med någon som helst officiell koppling. Han är bara uppassare. Ta med dig det ordet och se vart det för dig.

Samma ord används för Johannes Markus – ”de hade också med sig Johannes som medhjälpare”, Apg 13:5. Vad är en uppassare? Om det finns något som karaktäriserar en medhjälpare, är det hans insikt i den sorts underordnande som gör det möjligt för honom att göra som han har blivit tillsagd. Detta är den väldige Josua i vardande, detta är hans begynnelse.

Vi är alla medvetna om Elisas stora betydelse. Vilken betydelsefull plats Elisa kom att inta med den dubblade andelen av Elias ande och de långt märkligare gärningar som han stod för. Du kommer ihåg vad man sa om Elisa. ”Han som brukade hälla vatten över Elias händer.” 2Kon 3:11. Han var Elias uppassare. Det var så han började.

I Josua 10, då när Josua befallde solen - ”Sol, stå stilla” - heter det också att ”aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna då Herren lyssnade till en mans ord”. Denne man rörde vid himmelska ting. Det är oerhört. Var har det sin början? Det begynner med uppassaren, han som var passopp åt Mose. Han hade lärt sig att lyda, att underordna sig, att göra som han blev tillsagd, att ta itu med trivialiteter, att inta en ödmjuk hållning. Men tro inte att det var lätt för Josua. Han hade lika vitalt själsliv som någon annan.

Vid ett tillfälle börjar några andra män profetera i tältstaden och Josua berättade det genast för Mose och bad honom stoppa dem. Och Mose sa, ”Nitälskar du för mig? Om ändå allt Herrens folk blev profeter…” 4 Mos 11:26-30. Josua hade en själ, han kunde hävda sina egna idéer. Han var en ung man vid den tiden. Men här har vi honom vid begynnelsepunkten för sitt livsverk, här träder han fram och in i Guds suveräna kallelse och berättelsen börjar – ”Mose, Guds tjänare… Josua, Nuns son, Mose tjänare”. Är inte detta en styrande princip? Det finns något nedlagt här. Vi måste alltid komma ihåg att den Helige Ande skrev Bibeln – och den Helige Ande är mer än något annat trogen andliga principer. Det betyder inget i vilken klädnad de uppträder, när eller var eller hur har ingen betydelse. Principen förblir exakt den samma.

Leviterna gick i tjänst när de var 25 år gamla, men de fick inte fullt ansvar förrän de var 30. De gick i lära hos välutbildade leviter hela fem år. Denna uppassarens regel återfinns genom hela Bibeln. Den uppgift som kan bära med sig godkännandets märke föregås alltid av inlärningsfaser och prövoperioder. Fullheten hålls tillbaka tills syftet med perioden som uppassare är nått, nämligen inpräglandet av förmåga att lyda och ta order, att underordna sig och tjäna. Ingen av oss får tro att vi har blivit något. Vad vi eventuellt är måste följa naturligt ut ur det vi har blivit gjorda till. Förvänta inte att om Gud kallar dig till att tjäna honom så följer omedelbart och oundvikligt väldiga demonstrationer av hans makt och fullhet.

Josua var Mose tjänare under lång tid innan han blev Mose efterträdare och innan någon manifestation av Mose ande kunde urskiljas hos honom. Gud gräver djupt, han finner ingen glädje i ytlighet och måttet på vår användbarhet i relation till hans fullgångna syften är samtidigt måttet på den disciplin som vuxit fram genom prövning. Vi blir aldrig andliga ledare med mindre än att vi har lärt saktmod som trogna uppassare.

Kom ihåg, succession, att gå in som efterträdare, bär aldrig det officiellas karaktär i fråga om det himmelska. Det har aldrig att göra med människors val. Det kan inte tas upp och tas in av de personer som står nära. Du kan inte förutsätta och fasthålla att du är den som ska bära fortsättningen av det som Gud har verkat fram. Du kan inte hävda att du har en plats i det, och det finns ingen som kan insätta dig i det. Om det hör Himlen till, är dess succession suverän och andlig. Du kan inte förutse hur denna gudomliga suveränitet kommer att verka, men du kan vara ganska säker på att detta gudomliga syfte kommer att gå emot dina förväntningar och idéer.

Suverän nåd

Följande punkt var att sända ut spejare. Josua skickade ut sina spioner. Hur såg förutsättningar och mål ut? ”Jag har givit landet åt er till besittning.” ”Idag ska jag göra dig stor i hela Israels ögon.” Detta siktar till en oerhörd fullhet. Nå, då måste alltsammans vara länkat till ett stort mått värdighet. Nej, Rahab, en sköka, hade nyckeln till hela situationen. En kvinna utan rykte, med dåligt rykte, som inte hade varken status eller position i den värld där allt beror på sådant – allt var upplänkat till detta. Det här är suveränitet, det här är nåd. Och du kommer inte att kunna ta dig in i den himmelska fullhetens område utom på denna väg. Till och med den blivande store Josua fann att allt plötsligen hängde på en kvinna med dåligt rykte.

Gud finner egendomliga sätt att ödmjuka oss. Vi letar så ofta efter något underbart och stort, något härligt och nobelt, något ryktbart i det som hör Gud till. Gud tar ner oss och ser till att vi tvingas acceptera sådant som ingen bryr sig om eller accepterar. Han ser till att lovorden uteblir när vi är ute efter beröm. Om vi söker efter något som kan passa som introduktion och som kan göra intryck i sådana sammanhang där man ser till användbarhet och duglighet så ställer han oss helt utan sådant.

Det finns ingen möjlighet att fortsätta utefter sådana spår i denna värld. Se på denna kvinnas inflytande i Jeriko. Tror du att hennes ord hade någon tyngd alls? Naturligtvis inte. Hon hade ingen att rekommendera sig. Om inte detta är av Himlen kommer allt att motverka det. Vi hittar ingen hjälp. Nej, om vi inte har någon som talar i vår sak här är vi ohjälpligt satta åt sidan, om det inte vore för Himlen. Josua hade inga personer med något verkligt inflytande att gå till. Allt berodde på Himlen, antingen dess suveränitet eller inget alls.

Och det är verkligen nåd, Rahab finns med i Jesu stamtavla. Underbart! När du läser Nya testamentets släktböcker – Rahab. Bara nåd. Finns det något som kan rekommendera Rahab? Finns det något som kan placera henne i denna inspirerade uppteckning, i den Heliga Skrift, i Jesu Kristi ätteträd. Inget utom nåden, och det är av Himlen. Det är alltid så. Om det ska finnas med något av verkligt värde, måste det bero av suverän nåd, inte av något annat; inget lovordande, inga rekommendationer. Vi blir inte hörda, vi har inget som kan stödja våra anspråk, inget att gå på i det naturliga. Allt är nere på Rahabs nivå.
Tänk dig in i hur det måste ha varit för Josua i den situationen. Detta är en princip som tillämpas gång efter annan i Guds ord. Om jag bara kunde visa dig hur detta upprepas. Du kanske funderar över varför Gud tycks anstränga sig särskilt mycket för att beskära sina syftens välgång, för att hindra sina egna intressen, helt enkelt för att göra det besvärligt. Han borde åtminstone ha valt en respektabel människa om han nu inte hittade någon med inflytande. Men han väljer en person med dåligt rykte. Han gör allt för att se till att principen följs. Det måste komma från Himlen eller så blir det inget, till och med mindre och värre än inget. Denna kvinna utgör nyckeln till Jeriko och Jeriko är nyckeln till landet. Det är den här sortens nycklar som han använder.

Den naturliga människan kommer inte i fråga
Här har vi nu passagen av Jordan och när de har tagit sig över befaller Josua att man ska ta ut en man för varje stam i Israel och att dessa ska ta tolv stenar och lägga dem i flodbädden och lämna dem där. Hela Israel lämnades på flodens botten, varenda en.

Något lämnas kvar i Jordan. Det som klarar sig igenom och kommer upp på andra sidan är ett vittnesbörd om att något har lämnats kvar, därför att närmast därefter når man Gilgal. Något måste stanna kvar. Vi kan inte ta med oss det in hit, det måste lämnas där. Detta har ingen plats, inget utrymme här i det himmelska. Den naturliga människan, denna Korints syn på människan – han är kvar där nere, och Gud låter honom ligga där. Vattnet sköljer över honom och flyter vidare, han är där nere, begraven för evigt. ”De är kvar där än i dag”, Jos 4:9. Detta är växandets väg.

Men Gud slå fast detta ännu tydligare för oss och det verkar som om Gilgal blev den praktiska tillämpningen på den bakomliggande princip som kom till uttryck i dessa stenar i flodbädden. Dessa stenar representerande föreningen mellan Guds folk och Kristus i död och begravning – den naturliga människan som var så påtagligt aktiv i ökensituationen fördes nu ur bilden. Gilgal tar upp denna sanning och tillämpar den utan uppehåll. Kolosserbrevet 2:11-12 bekräftar detta. Vi måste uppleva korsets avskärande, losskärande verk i våra inre, i själslivet, i förhållande till köttet – Kristi död tillämpad.

Vi kan sätta tro till varje del av den lära som finns i Romarbrevet 6 och ändå bära på en motsägelse av det i oss själva. Himlen ger inte av sig själv till köttsligheten och det naturliga livet. Om vi är upptagna med oss själva, talar om oss själva, vårt arbete, hur vi blir brukade och så vidare befinner vi oss inte i den öppna himlens fullhet. Det är så underfundigt enkelt att omedvetet glida bort från att ge Gud all ära till att sätta strålkastarna på verksamheten eller en liten del av arbetet. När detta händer förändras atmosfären och andligt känsliga människor vet att något har hänt, ett moln har sänkts ner över sammanhanget. Himlen är så transparant och genomsiktig att ingen jordisk dunst får komma in dit. Himlens fullhet kräver klarhet och fri sikt i vår ande.