Pionjärer på Himlens Väg

av T. Austin-Sparks

Kapitel 5 - Jordan, en förändring av situationen

Läsestycke: Josua 3, 4:1-9

Övergången av Jordan, om vilken vi läser i dessa verser, är en fulländad presentation av det som Herren säger till oss i denna serie studier. Det framstår fullt klart för oss när vi läser, att den representerar en mycket kritisk punkt i folkets historia, en kulmination i en lång process av förberedelse, begynnelsen till en ny och underbar fas i deras liv.

Vidare, utifrån ett överflödande nytestamentligt understöd kan vi se att detta representerar Guds barns liv, inklusive de som är på väg att få del av det livet i vår tid. Nya testamentet tar fram denna händelse i Israels liv och slår fast att den utgör en förebild, en urtyp. Dess förblivande mening, dess andliga betydelse står i relation till den kristne och också den blivande kristne. Vi står idag, just i denna tid direktrelaterade till denna del av josuabokens innehåll. Den är tillämplig på oss. Vi läser oss inte tillbaka genom århundradena just bara för att se vad som hände i Israels liv – att de tog sig ut ur öknen och färdades in i Kanans land. Vi läser framåt från den punkten till dessa dagar. Vi lyfter fram det i tid och i situation och säger ’detta är inte då, det är nu; det här är det och så här ska det vara’.

Det underbara med det är att det verkligen kan vara nu, precis nu i vår erfarenhet. Josua sa ”Helga er, för i morgon ska Herren göra under bland er” – detta står som en möjlighet nu, detta kan bli dagsfärska ord. Låt oss därför se på det; vi håller oss mycket nära det som vi har behandlat i de föregående kapitlen – att vara pionjärer på Himlens väg.

Ändamålet med övergången

Låt oss nu först påminna oss om ändamålet med denna övergång, denna passage av Jordan. Dess andliga innebörd har förmedlats till oss. Denna förebild finns där som en illustration av det liv som ligger till reds i uppståndelsen och den himmelska gemenskapen med Kristus. Detta är målet till vilket Gud har kallat sitt folk. Detta är exakt det som Herren har kallat oss alla till genom sin nåd – uppståndelsegemenskapen med Kristus, enhet med Kristus på basis av uppståndelsens liv. Inte endast detta; men enhet med Kristus i hans himmelska liv genom den Helige Ande – enhet med honom som är i Himlen med allt vad det innebär.

Detta är ändamålet, detta är det minimum som inte går att reducera ytterligare av det som han har fastställt för sitt folk. Om vi inte når fram till uppståndelseenheten med Herren Jesus, kommer vi inte att nå någon enhet på något plan. Detta säger oss att vad gäller praktiska syften och värderingar vet vi knappast något om meningen med att höra Herren till.

Det finns många som vet vad det innebär att vara förenad med den levande Kristus, men som vet mycket lite eller åtminstone inte tillräckligt om den himmelska gemenskapen med honom med allt vad det innebär. Inte förrän vi har nått detta har vi i egentlig mening fått del av frälsningens syfte, inte heller har vi nått fram till den punkt vid vilken Gud är tillfreds i sitt arbete med frälsningen. Vi måste se på vad det innebär.

Övergången

A. In i Kristi auktoritet.

När vi nu låter ändamålet förklaras, låt oss då se närmare på själva övergången. Den har två aspekter. Först representerar den en övergång från mörkrets auktoritetssfär in under Kristi auktoritet. Fram till denna punkt hade folket fortfarande varit under mörkrets välde, trots att de hade lämnat Egypten åtskilliga år tidigare. Det märkliga är att även om de för länge sedan hade tagit sig ut ur Egypten hade Egypten tagits ur dem endast helt nyligen.

Det är fullt möjligt att vara frälst från världen på ett yttre sätt och fortfarande bära dess väsen i det inre. Egypten hade upprätthållit en position i deras inre genom alla år ute i öknen. Den generationen hade gång efter annan visat att de längtade tillbaka till Egypten. ”Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten.” 2 Mos 16:3. Om vi ändå hade stannat i Egypten. Det fanns fortfarande inom dem, det hade grepp om dem. De drömde och fantiserade fortfarande lystet om dess njutningar. De hade inte nått fram till den slutgiltiga och fullständiga befrielse som en gång för alla slår fast att det inte finns något där i den världen, inget alls. Själva tanken på den är frånstötande, är något som väcker avsky. Själva tanken på den betyder ödeläggelse. Dit hade de inte nått.

Det finns där – också hos kristna – detta som ibland under spänning och tryck försöker få dem att tro att de kanske skulle ha det bättre om de återvände till världen. Men Jordan gjorde en ände på det. Vad det nu än var som hade tillåtits dröja kvar och orsaka svårigheter under ökenåren, så fann detta nu sitt slut i Jordan. Dess auktoritet, detta inre grepp löstes slutligen upp vid Jordan. Det var en övergång, en fullständig övergång från mörkrets välde, in under Kristi auktoritet.

Jag ska säga något som jag har sagt så många gånger förr. Det är helt och hållet möjligt att ha och känna Kristus som frälsare utan att för den skull känna honom som Herre. Han frälser från fördömelse, från en väntande dom, från helvete och frälser till en del välsignelser. Men det finns så oändligt mycket mer att gripa tag i och föras in i. Gapet mellan exodus, uttåget och eisodus, övergången och intåget är så oändligt stort.

Det finns så många vänner som efter att ha varit kristna under lång tid far till en konferens och ställs inför nödvändigheten att göra Kristus till herre och upptäcker att distansen mellan de båda upplevelserna är oerhörd både i fråga om tid och i fråga om innehåll. Jordan talar inte bara om Kristus gjord till frälsare från död och dom, men om Kristus gjord till herre – med allt vad det innebär av förändrad maktbalans. Det är inte förrän han har blivit herre som vi kan börja upptäcka de rikedomar, de oerhörda rikedomar som finns i honom, likt ett landområdes rikedomar.

B. In i andelivets fruktbärande.

Jordan representerade övergången från det naturligas tröstlöshet och torftighet in i det fruktbärande som Andens liv åstadkommer. De hade levt så helt i och utifrån sig själva. Självlivet, det naturliga livet hävdade sig på allt sätt. Deras personliga intressen, fördelar här och avigsidor där, hade upptagit en så stor del av deras upplevelsehorisont. Om det som tillhörde Guds väg och syften verkade besvärligt och gick emot det naturliga, fylldes de genast av knot och protest. Om allt gick deras väg, var det naturligtvis lätt att glädjas. Det var det naturligas vanliga gång. Självlivet gläder sig när allt är lätt och behagligt. Samma natur tar upp klagolåt när det kärvar. Sådant är livet när det levs utifrån sig självt – vilken vildmark det var för dem, vildmark både i det yttre och invärtes. Nu gör Jordan ett slut på det och representerar en övergång från detta fruktlösa och tomma liv i köttet, i det naturliga, in till ett liv i Anden.
Den man, som vid detta tillfälle som representant för Gud, konfronterade Josua var ingen annan än den Helige Ande, Guds Ande, anföraren av Herrens här. Han är just detta, han kallar sig ”befälhavare över Herrens här”. Jos 5:14. När dessa ord, som vi så ofta citerar, ”Inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot” - Sak 4:6, användes av profeten så vet du att den ordagranna lydelsen är ”inte en armé… men genom min Ande”. Och här har vi anföraren av Herrens styrkor, Anden, och från denna tidpunkt tar han ledningen – vilken vändning, så annorlunda situationen ter sig.

Det blir fruktbärande nu, inte ett liv utan misstag och omkullåkningar – vi blir inte kvitt dem – men ett liv ordnat efter Anden. Det livet är ämnat för utveckling och utbredning, ett liv i ständigt berikande, ett liv som leder in i arvedelen. ”Den himmelska världens andliga välsignelse i Kristus”. Ef 1:3. Från det naturliga livets fruktlöshet till Andens fruktbärande liv – detta är innebörden av övergången av Jordan.

Den verklige Pionjären som gått före

Vi kommer nu till den absoluta kärnpunkten i allt detta: Den verklige Pionjären – denna gång skrivet med stor begynnelsebokstav – den verklige Pionjären som representeras av Herrens förbundsark; Herren, han som är herre över hela jorden. Återigen, detta är inte en tolkning som har sin grund i fantasier. Nya testamentet slår med definitiva utsagor fast att förbundsarken är en förebild för Herren Jesus. Vi dröjer inte här för att föra detta i bevis, men konstaterar att det förhåller sig så.

Förbundsarken är alltså en förebild för Kristus. Den stora övergången skulle nu göras. Hur skulle man då gå tillväga? ”Se, hela jordens Herres förbundsark drar nu framför er över Jordan.” Josua 3:11. ”Låt det vara ett avstånd på omkring tvåtusen alnar mellan den och er.” Josua 3:4. Det är inte möjligt att exakt fastställa måttet, eftersom man använde tre olika alnmått i bibelsammanhangen, och vi vet inte vilket av dem som användes här. Med det kortaste alnmåttet skulle avståndet ändå bli en bra bit över 700 meter mellan arken och folket. Varför skulle det vara så? ”Håll det avståndet. Kom inte närmare. Håll detta avstånd mellan er och den” – vågar vi säga, ”mellan er och honom”. Varför detta stora avstånd?

A. Kristi storhet i döden.

Talar inte detta i första hand om Kristi storhet i hans död? Vi har en parentes här: ”Jordan svämmade under hela skördetiden över alla sina bräddar.” Jos 3:15. Och övergången gjordes under denna tid. Jordan svämmade över sina bräddar, ett stort område långt utöver den ordinarie flodfåran dränktes och vattnet spred sig i alla riktningar. Vi vet så väl att detta talar om dödens och domens översvämmande strömmar. Det talar direkt om Herren Jesu kors. Han står mitt i flodfåran, mitt i den övermäktiga vattenström som döden och döendet innebär. Han står mitt i det, alldeles i dess centrum, precis mitt i dess fulla djup, längd och bredd och dämmer upp alltsammans.

Så oerhörd han är i förhållande till döden, mitt i döden. Döden är inte något futtigt och smått. Döden är som en väldig, en överväldigande strömfåra. Han har mätt dess djup. Han har tagit mått på den, och genom sin egen död gjorde han dess makt omintet. Där är han. Han står där mitt i döden och den har förlorat sitt välde, den tvingas till reträtt, den tillåts inte att röra sig vidare. Beskrivningen är underbar. På ena sidan stod en mäktig vägg av vatten, på den andra ända ner mot Döda havet hade allt som kunde säga något om döden torkat ut. Vilken storhet Kristus uppvisar i döden. Han är ojämförlig, och han är helt ensam om det. Ingen annan har kunnat göra något sådant.

B. Det unika i Kristi död.

Sedan talar övergången om det unika, det enastående, det exklusiva hos Kristus, inte bara det storartade men det särskiljande hos Kristus i döden. ”Det fanns ingen annan som var bra nog”. Det gränsar till hädelse att tala om en soldats död, en aldrig så heroisk död som ljuts med största mod för ett land och mena att den skulle kunna jämföras med Jesu död. Nej. Inget hjältemod – och det går nog att hitta en hel del sådant som bör värderas, uppskattas och äras – inget hjältemod eller någon offervilja bland män kommer i närheten av detta, inte ens fram till de tvåtusen alnarnas rågång. Det finns en rågång, en distans, ett exklusivitetens skilje. Gud har märkt ut det skiljet och han säger: ”Detta är okränkbart: Han är avskiljd, inget kan nå i närheten av detta mäktiga Jesu Kristi arbete. Ingen annan har utfört det. Ingen annan kan utföra det. Det måste utföras av honom ensam.

C. Ensamheten, övergivenheten i Kristi död.

Ensam. Se på övergivenheten som präglar den där bilden – glöm för ögonblicket att arken vilade på leviternas skuldror. Beskrivningen är inte tänkt att föra in dem i blickfånget men att visa arken – att betrakta den, betrakta den på avstånd. Det är en lång sträcka. Om det bara hade varit 400 meter. Det är ändå ett stort avstånd från vilket man ska försöka se på ett så litet föremål, ett ensamt litet föremål långt där borta.

Så ensam han var i döden. Alla lärjungarna övergav honom och flydde, Matt 26:56. Han sa, ”Ni ska lämna mig ensam”, Joh 16:32, och det gjorde de. Och sedan den intensivaste smärtan av dem alla – ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, Matt 27:46. Hans övergivenhet i döden är förebildad med hjälp av arken där ute. Se noga på honom: ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd”. Joh 1:29.

Varför denna övergivenhet? Du förstår, det fanns ingen annan som dög till att betala priset för synden, det fanns ingen annan stor nog att bära världens synd. Han var den ende som kunde och detta förde in honom i den fullständiga övergivenheten. Vem orkar att med fullt medvetande bära insikten om att man lämnats fullständigt ensam av Gud? Tack och lov, vi behöver aldrig göra det. Vi behöver aldrig för ett ögonblick känna oss övergivna av Gud. Det behövs inte, och vi skulle aldrig överleva det. Men han gjorde den erfarenheten.

Han, Guds son, var den som krävdes för att genomgå det. Det är det pris som måste betalas. Han betalade det som Pionjär – vår frälsnings begynnare, vårt arvs garant, den som lägger grunden för vårt tillägnande av allt det som Gud har kallat oss till i Kristus. Denne pionjär hade att betala priset bestående av denna totala och fullständiga övergivenhet. Är inte det något av den suckan och det rop som vi finner i Jes 53? Han är den ensamme som beskrivs där, sargad för våra överträdelser, slagen av Gud och tillintetgjord. Hans själ gjordes av Gud till ett offer för synden; men ”av den vedermöda som hans själ har utstått skall han se frukt och så bliva mättad” och ur den ensamheten skall det framträda en stor skara, den som föddes under ensamhetens dagar. Jes 53:11, 49:20; (se de engelskspråkiga versionerna av bibeltexterna).

Att identifieras med Kristus i tro och vittnesbörd

Nästa sak att ta upp och det sista att nämna för stunden hör till identifikationen med honom genom tro och vittnesbörd. Vi kan inte bokstavligen, verkligen ta fatt på detta. Det är inte ens nödvändigt, tack och lov. Vi är inte kallade till att gå igenom allt som han gick i genom, men vi är kallade att skaffa oss en trons position och lämna vårt gensvar på ett särdeles praktiskt sätt. Det duger inte att just bara kliva in och rusa på och lättvindigt göra det till vårt, men att förstå och fatta att det endast tillhör oss i och på grund av Honom. Det finns en livets identifikation med honom.

Denna identifikation i tro och i vittnesbörd tydliggörs genom Guds befallning om vad som måste göras. Ut ur Jordans flodbädd, ut från den plats där allt detta gjordes tillgängligt genom återlösningens store Pionjär skulle man bära med sig stenar, tolv stenar burna av tolv män, ”en från varje stam”. På så sätt representerades varje individ i alla stammarna. Det rör var och en personligt. En man, varje man, en sten.

Det måste göras till en personlig transaktion, ett personligt vittnesbörd, ett personligt tillägnande. Det måste lyftas upp och läggas på våra skuldror för att vi ska föras in under allt vad det innebär. En personlig överlåtelse, vår överlåtelse till Herren Jesu död, till det faktum att vi har dött i honom, en överlåtelse till hans begravning. ”Vi blev begravda… med honom”, Rom 6:4.

Sedan, vår överlåtelse till hans uppståndelse. Dessa stenar i Jordan betecknar vår förening med honom i död och begravning. Dessa stenar tagna upp ur Jordan och resta som ett minnesmärke på andra stranden betecknar vår samhörighet med honom i uppståndelsen.

Men det måste till en praktisk och personlig, en individuell uppgörelse. Var och en av dem… en sten. Har du lyft upp en sådan sten på dina axlar? Har du gjort det, som ett definitivt och slutgiltigt tecken? Du vet hur aposteln Paulus beskriver vittnesbördet som något som föds och bärs. Det är något som är oss så nära, så välbekant. ”Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet”, Rom 6:4. Här har vi alltsammans, så klart, så enkelt. Genom dopet har vi deklarerat att vi har lyft upp denna sten på våra axlar, vi har tagit oss an detta ansvar, vi har verkligen överlåtit oss till allt detta.

Tillåt mig att upprepa det, frälsning innebär inte bara befrielse från dom, död och helvete. Det innefattar detta att bli frälst till allt det som vilar i Guds hjärta. Det handlar inte om vad vi kan få ut av det, hur det kommer att påverka oss – sådant tillhör det gamla tyranniet. Det är inte längre frågan om vår personliga situation. Allt rör sig runt detta ena, vad Gud vill, det som förhärligar honom och tillmötesgår hans syften.

Detta är den hetta och passion som strömmar ur det överlåtna hjärtat. När han får föra oss igenom på den punkten, får föra oss förbi självhävdelsens avgränsningar med all sin världslighet och köttsliga ambition över till den mark där det heter ”endast Herren och vad han har som mål” då ska vi finna det land som flyter av mjölk och honung. Då har vi funnit den rikedom som finns fördold i Kristus. Då har vi funnit en öppen himmel. Så mycket av vårt kristna liv och arbete är inriktat och inställt på oss själva. Intill dess att det har ändrats från att vara inriktat på oss själva till att ha Herren som källa och mål, helt och fullt, kommer vi inte att förstå eller uppfatta något om det himmelska livet och andlig fullhet. Övergången vid Jordan innehåller allt detta i bilder och som verklig upplevelse.

Må Herren finna oss i färd med att göra denna övergång med denna deklaration ”var och en… en sten” så att Jordan med allt som den representerar kommer att vila på våra skuldror.