Pionjärer på Himlens Väg

av T. Austin-Sparks

Kapitel 1 - Den himmelska vägens faktum och natur

I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem. Hebr 11:13-16.

Någon tid innan dessa tankar ordnats till att förmedlas gav jag mig ut på landet för att få ro till att vända mitt hjärta till Herren och hans ord. Tidigt en morgon tycktes det som om himlen öppnades och allt blev levande, tankegångarna lät sig fångas på ett förunderligt sätt i en enda sats - Pionjärer på Himlens väg.
Detta summerar de verser vi just läste, och när vi nu ska ägna tanke åt och försöka säga en del om Himlens väg är det just vid begreppet pionjär som vi lägger största vikt. Det är nödvändigt att börja med att åtminstone någorlunda granska den himmelska vägen som sådan, men jag upprepar att det är själva denna märkliga företeelse som vi kan beskriva med orden föregångare, vägröjare och pionjär som jag tror Herren ställer fram i första rummet och som vi just därför måste ta till oss.

Jorden relaterad till Himlen
Bibeln börjar med himlen; ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” - inte ‘jord och himmel”, himlen, himlarna kommer först. Bibeln slutar med ord om den heliga staden, det nya Jerusalem som kommer från Gud ut ur Himlen, Upp 21:2. Just så som Himlen står där i början och också i slutet så kommer allt däremellan, allt detta som gudsordet talar om från början till slut, från Himlen och finns där för Himlens skull. Naturens ordning speglar i detta avseende den ordning som råder i det andliga. Himlen styr jorden och det jordiska, och det jordiska måste svara upp mot det himmelska. Det är Himlen som är det yttersta och slutgiltiga: varje företeelse måste hämta ljus från Himlen, stå med ansvar inför Himlen och se till Himlen för sin existens. Detta är summan av Guds Ord, skrifternas hela innehåll.

Denna värld, denna jord är inte lämnad ensam och utan relation. Hur viktigt det nu är i det gudomliga händelseschemat - och det är med all visshet av stort himmelskt intresse; den viktigaste händelsen i universum ägde rum på vår jord: Gud kom hit i mänsklig gestalt. Han har levt här och har gett sig själv för denna värld. De eviga rådslagens drama gäller denna jord, den är inte ställd åt sidan, inte lämnad ensam. Den har blivit sammanlänkad med Himlen och all dess betydelse har sitt ursprung i denna relation. Den hämtar sin betydelse ur sin relation till något som är större än den själv - Himlen.

Bibeln lär att Gud bor i Himlen. Den deklarerar att Gud är i Himlen, Pred 5:1. Den lär att det finns ett system, en ordning i Himlen som är av sann och slutgiltig karaktär. Det är endast genom ett tillägnande och en tillämpning av den himmelska ordningen här på jord som alla Guds rådslut når sin fullbordan. Kristus kom hit från Himlen och återvände dit. Den kristne föds, som Guds barn, ovanifrån, från Himlen och har sitt livs centrum i Himlen. Och detta liv fulländas i Himlen. Församlingen, Guds mästerverk, har himmelskt ursprung och kallelse och den är bestämd för Himlen. I allt detta och mycket mer är det Himlen som har makten, Dan 4:23.

Guds folk knutet till Himlen
All fostran, hela vår upplevelse och personliga historia som Guds barn är knuten till Himlen. Detta är en av de saker vi måste se på något mer i detalj. Låt det vara sagt och låt det vara klart att hela vår personliga fostran och utveckling som Guds barn är knuten till Himlen - och jag tänker inte enbart på det faktum att vi är på väg till Himlen. Vi är sammanlänkade med himmelriket genom födelse, genom dess försorg och genom evig kallelse.

All vår fostran är sammankopplad med Himlen. Du och jag måste lära oss hur Himlen gör saker. Vi måste lära oss vad Herren menade när han sa: ”Ske din vilja, såsom i Himlen så ock på jorden”, Matt 6:10 - ett omfattande stycke som täcker all fostran av ett Guds barn i den bön som begynner med ”Fader vår som är i Himlen”. Så som det är i Himlen så måste det också vara här. En hel livstids fostran och drastisk övning fordras för att den överensstämmelsen ska slå rot.

Böckerna i Gamla testamentet var de första kristnas bibel. När vi gång efter annan läser ett ”som det står skrivet” eller ”för att det skulle uppfyllas” i Nya testamentet refererar de satserna till det Gamla testamentet. Det Gamla testamentet var de enda skrifter, den enda Bibel de första kristna hade under de första årtiondena. De hade inte vårt Nya testamente. För dem var det Gamla testamentet den Bibel som de ständigt hämtade material från och refererade till för att exemplifiera den kristna erfarenheten. Hebreerbrevet, som vi citerade till att börja med, är just detta. Från början till slut är det fyllt av Gamla testamentet. Här används det Gamla testamentet oupphörligen till att illustrera och föra fram det andliga livets mening så som den nytestamentlige kristne bör se det.

Pilgrimsfärd efter Himlens sätt
Varje del av Gamla testamentet visar oss på en pilgrimernas hållning efter Himlens sätt. Låt oss börja från början. Guds tanke för skapelsen var den att en sådan harmoni skulle finnas mellan himmel och jord att Gud skulle kunna vistas här med behag, i glädje och i ro så som han kan i sin himmel. Han skapade jorden för sitt välbehags skull. Han gjorde den åt sig, han gjorde den för att kunna komma och gå med fullständig tillfredsställelse, vila och glädje. Den första bild som möter oss visar Gud som med glädje vandrar i den värld som han skapat. Han gjorde den. Den var hans verk och det berättas för oss att han vilade när han var färdig. Han fann ro i sin skapelse.

Harmonin mellan himmel och jord gick förlorad i syndafallets tragedi, mellan dem finns nu den djupaste motsättning. Denna värld befinner sig i konflikt med Himlen. Allt på denna jord har förändrats. Gud finner inte längre någon glädje i att vandra här. Hans närvaro här är via vittnesbörd, inte i fullhet - vittnesbördet säger att detta är hans rättmätiga vistelseort, vittnesbördet slår fast att ”Jorden och allt som uppfyller den tillhör Herren”, Ps 24:1, vittnesbördet visar att han gjorde den för sitt behags skull. Men Gud är här endast via vittnesbörd, han sätter spår och märke. Han ger oss säkra tecken, han låter i sanning vittna om sig men hans fullhet dröjer.

Gud befinner sig utanför denna värld och konflikt råder mellan Himlen och Jorden, och även om det finns ett vittnesbörd här så finns detta vittnesbörd här samtidigt som det inte finns här. Det befinner sig utanför. Det kärl som bär vittnesbörd om Guds närvaro är något som inte hör hemma här. Det har ingen fast boning här, ingen fast stad. Det finns ”i” men är inte ”av”. Kärlet vandrar i främlingsskap i denna värld. Så har det varit sedan syndafallet.

Varje del av historien om de gudomligt gripna och märkta verktygen ämnade för detta vittnesbörd, antingen de är enskilda individer eller de utgörs av ett kollektiv, är en berättelse om andligt vägröjande och stigfinnande efter Himlens sätt. Får du tag om tanken? Låt mig säga det igen. All historia om de kärl som är gudomligt utvalda och uttagna till att bära vittnesbörd om Gud, de enskilda såväl som de samverkande, är historia om pionjärer som bryter mark, söker väg, gör något som är nytt mot den här världens bakgrund, forskar i och gör upptäckter av Himlens väsen. Pionjärer på Himlens väg - hur mycket historia och upplevelse ligger inte i en sådan sammanfattning.

Pilgrimer dras till Himlen
Låt oss se på ett eller två av uttrycken för denna pionjärkallelse. Först av allt, de som har tagit emot Himlens kallelse, som har märkts och gripits för att tjäna Himlens syften finner att deras inre andliga dragning och gravitationscentrum har ändrats och överförts från denna värld till Himlen. I det innersta vilar en kraftfullt rotad förnimmelse av att man inte hör hemma här, att denna värld inte är vår viloplats, att detta inte är vårt hem och att världen inte verkar tilldragande.

I pionjärens ande pågår en konflikt med det som hör till världen. Innerst finns känslan av att vara på kant med den och att inte kunna acceptera dess väsen. Låt det sägas igen, innerst och andligt har gravitationscentrat förskjutits från världen till Himlen. Känslan följer med födelsen ovanifrån och den är det främsta tecknet på Himlens kallelse, den första effekten, det första resultatet av kallelsen från höjden. Vi återvänder till detta något senare.

Denna förskjutning är det verkliga provet på nyfödelse. Naturligtvis gäller det varje enkelt Guds barn. Den första förnimmelsen som nyfödelsen förmedlar är att den inre dragningen ändras. I det inre har vi överförts från en värld till en annan. Det som vi fram till denna punkt har varit naturligt knutna till har måst släppa sitt grepp - det är inte längre vår värld.

Uttryck det på det ena eller andra viset, detta är förnimmelsen och om den inte finns kommer bekännelsen till Jesus Kristus att verka oäkta. Denna känsla av ett nytt inre gravitationscentrum måste växa och ständigt växa och göra det omöjligt för oss att acceptera världen i någon form. Återigen låter jag det bli sagt; detta är provet på vårt andliga mognande, på vårt pilgrimsvandrande, på våra framsteg. Men detta är ändå elementärt.

Himlens domän är okänd för oss i det naturliga
Återigen, detta andra område, denna medvetenhet som nu har infunnit sig i våra hjärtan, denna dragning till det som hänt i vår ande är helt och hållet okänt för oss i det naturliga. Det skiljer sig fullständigt från det ordinära - annorlunda, obekant och outforskat. Det betyder inget att många har begynt vandra och gått långa sträckor på dessa vägar, för varje individ är det en helt ny värld och man kan endast lära känna den genom erfarenhet. Vi kan skaffa oss en uppfattning om värdet av den vägen genom andras erfarenheter - och vi tackar Gud för dessa inblickar - men alla deras erfarenheter för inte oss ett enda steg längre på vägen. För oss är den ny, helt ny och främmande. Vi måste lära allt om den från början.

Detta gör att pionjären får gå ensam - detta är ju innehållet i allt som hör pionjären till. Ingen kan lämpa över ett arv till oss. Vi måste skaffa oss vårt eget i den världen, främmande och okänd som den nu är med sitt krav på en ny konstitution, ett nytt förhållningssätt i enlighet med dess väsen, med handlag och duglighet som inte finns naturligt hos oss. Ingen kan utforska Guds djuphet, Job 11:7 - vi har ingen sådan kapacitet. Den måste födas in i oss från ovan. Vi måste göra dessa upptäckter var och en på egen hand. Vi måste var och en lära oss att se Gud i varje del utifrån hans egen önskan att dela gemenskap med våra hjärtan.

Ljus kanske kommer via vittnesbörd, Ordet ger kanske ljus, hjälp infinner sig kanske genom något råd, vi får kanske inspiration genom dem som har tagit sig igenom och gått före men i slutändan måste vi skaffa oss vår egen andliga jordlott i det himmelska landskapet, skaffa besittningsrätt, odla upp den och få den att bära frukt. Du vet att detta är sant, att du måste färdas den vägen. Du är tvungen att ta reda på allt detta på egen hand.

Vi längtar alla efter att någon ska plocka upp oss och bära oss igenom med hjälp av deras erfarenhet. Gud tillåter inte sådant. Om vi verkligt och faktiskt befinner oss på Himlens väg, om vi inte bara tog ett par steg och sedan satte oss eller gav upp, om vi är i rörelse på Himlens väg då är vi pionjärer. Det kommer att finnas ett vittnesbörd om den vägens värde som andra kan dra nytta av därför att vi gick som pionjärer. Men var och en måste göra dessa upptäckter till sina egna och det är alltid bäst så. Sist och slutligen finns det inget som man kan tillägna sig i andra hand i det andliga livet.

Konflikt och kostnad följer pionjären
Vi tar fram ett tredje kännetecken på pionjärens erfarenhet. Allt vägröjande sker till stor kostnad och en hel del lidande, och eftersom vandringen är av andlig karaktär är kostnaden av inre karaktär.

Handfallenhet, att stå perplex. Ja, handfallenhet. Jag har läst en översättning av ett stycke skrivet av vår vän Watchman Nee. Han säger följande: ”Det fanns en tid då jag hade så stora tankar om det kristna livet att det var helt omöjligt att tänka sig en kristen som handfallen och rådlös. En nedslagen, nedstämd kristen - helt fel. En förtvivlad kristen - det måste vara fel, vad slags kristen är det? Och när jag läste om Paulus som sa att han stod rådlös, med bekymmer och förtvivlan så utgjorde det ett stort problem för mig i ljuset av hur jag trodde att en kristen skulle vara. Men jag var tvungen att ta till mig att det inte alls var konstigt.” Ja, en kristen, och en sådan kristen som aposteln Paulus, perplex, nertryckt och förtvivlad. Det är pionjärens väg.

Att stå perplex. Vad står denna handfallenhet för? Den uttrycker ett behov av en kapacitet och fattningsförmåga på ett område där det för närvarande är tomt. Det finns något där som ligger bortom din förmåga. Det betyder inte nödvändigtvis att du kommer att brottas med just denna brist alltid och på samma sätt. Du kommer att växa och skaffa dig insikt där du nu är rådlös. Men handfallenheten kommer i det stora hela att bestå därför att Himlen är så mycket större än denna värld, så mycket vidare än det naturliga livet och vi måste växa och växa än mer. Handfallenhet är pionjärens lott.

Svaghet. Watchman Nee frågar: ”En svag kristen som talar om sin svaghet? Vad slags kristen är det?” Paulus har mycket att säga om svaghet och om sin egen svaghet - och menar naturligtvis att det finns ett annat slags styrka som inte kommer ur ditt eget, en styrka som måste upptäckas, en styrka som vi inte känner på naturlig väg. Detta är pionjärernas väg: att nå fram till en visdom som är bortom vårt eget och som för tillfället lämnar oss att stå perplex; att nå fram till en styrka som är bortom vår egen och för tillfället innebär att vi står svaga i oss själva. Vi lär, det är det hela. Det är pionjärens väg, och den kostar på. Kostnaden tas ut invärtes i denna sak som i många andra.

Om nu detta är något som hör det invärtes till, hör det samtidigt till det utvärtes. Hebreerbrevet är fullt av dessa båda aspekter av pilgrimsfärden. ”Alla dessa... bekände sig vara gäster och främlingar på jorden”, Hebr 11:13. Det var en andelivets färd, en överfart från det jordiska till det himmelska som aposteln skrev om. Där fanns den sida som speglade det inre. Men det fanns också en sida som hörde till det yttre livet, och så är det också för oss.
Om naturen lämnas åt sig själv pekar dess allmänna trend nedåt. Lämna saker att sköta sig själv och genast bär det nedåt efter hela linjen. Är inte detta sant? En vacker trädgård blir till vild ödemark och till kaos på ingen tid om man upphör att vaka i den med ordnande hand. Detta stämmer in på vårt andliga liv - dragen mot det jordiska, alltid en önskan att slå sig till ro, måste få slut på strid och konflikt, ständiga försök att slippa undan stressmoment i det andliga livet.

Församlingens hela historia är fylld med exempel på denna tendens att vilja slå sig till ro i det jordiska och låta sig formas efter det världsliga, att bli accepterad och vinna i popularitet och att skaffa undan konfliktens element i pilgrimsvandrandet. Detta är trenden och tendensen i allt. Därför kostar det att vara pionjär, både i det inre och i det yttre.

Du kommer att vara på tvärs med varje religiös trend. Se igen på brevet till Hebreerna. Trenden där bar neråt och bakåt mot det jordiska för att göra den kristna tron till ett religiöst system med alla yttre arrangemang, former, ritualer, skrudar, till att beskådas och tilltala sinnena. Det utgjorde en stark dragning på dessa kristna, det tilltalade det själsliga och naturliga, men brevet manar dem att lämna allt sådant bakom och gå vidare. Vi är pilgrimer, vi är främlingar, det är det himmelska som spelar roll - du minns det sammanhang som talar om att vi har kommit till det himmelska Jerusalem - Hebr 12:18-24.
Men det kostar och är fyllt av smärta att stå emot det religiösa system som har slagit sig ner här. Det är mycket mera kostsamt att göra detta än att stå upp emot världen i dess ohöljdhet. Det religiösa systemet är ofta mycket mer skoningslöst, grymt och bittert. Det låter sig drivas av en sådan tarvlighet, av allt föraktligt, av sådan fördomsfullhet och misstänksamhet som man inte ens finner bland hyggligt folk i världen. Det är kostsamt att vara på väg till Himlen, det är smärtsamt, men sådan är pionjärens väg, så är det nu en gång för alla. Brevet säger som en huvudpunkt: ”Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret”, Hebr 13:13 - och jag lämnar det till er att avgöra vad slags läger det talas om. Det handlar i varje fall inte om världen. ”Hos honom utanför lägret” innebär misstänksamhet och uteslutning.

I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat: men de såg det i fjärran och hälsade det. Är inte det en pionjärs sätt att se - ser alltid saker på håll och hälsar dem även om de skulle ligga bortom detta livs korta dagar, alltid välkomnande förverkligandets dag. De bekände att de var gäster och främlingar. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtar de efter ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud. Gud skäms inte för det folk som ger sig ut på pilgrimsfärd med honom för hans sak. Han kallar dem sina egna och han låter sig kallas ”deras Gud” - och han har ställt i ordning en stad åt dem. Hebr 11:13-16.

Detta är en underbar sammanfattning. ”Alla dessa” - vilket omfattande ”alla”! För alla dessa gäller att de hade sett något. Och dessa som hade sett kunde sedan inte komma till ro under hela sin livstid. De förblev pilgrimer, de tillät sig ingen vila. Detta fanns hos dem, i dem, som det oseddas ständiga maning. Himlen måste lägga ner det i oss för att vi ska kunna ta oss till Himlen. Finns det hos dig?

Vi ser allt klarare att detta utgör nyckeln till allt, det förklarar allt. Det är garantin - välsignad vare Gud för det, om bara fler bland Guds folk förstod det i all större mått - det är garantin för att allt av längtan, vånda och sökande fött av Guds Ande ska nå sin fullbordan.

Hungrar du? Längtar du? Vandrar du utan tillfredsställelse? Det är i sig en profetia om det kommande. Är du nöjd? Har du slagit dig till ro? Ser du kortsiktigt och snävt? Klarar du att bara hålla på här? Accepterar du det som är? Om det är så kommer du att få vara kvar däri och inte kommer du långt med det. Gud kallar sig själv pilgrimernas Gud. Han är pilgrimernas Gud; och låt oss då skilja bort pilgrimsfärdernas idé från oss och försöken att peka ut Himlen som geografisk position - det finns en Himlens ordning som hör pilgrimer och pionjärer till och som sådana berörs av och formas av dagligen. Denna Andens ordning är så utomordentligt verklig, låt oss be Herren att lägga ner pilgrimsordningen djupt i våra liv.

Du kommer att nå punkter på vandringen där du ser tillbaka på avsnitt i ditt andliga liv vilka var så underbara och så laddade att du trodde att du nått det fulländade. Dessa avsnitt kommer att se ut som om de inte innehöll något av verkligt värde, bara barnslighet. Det du läste då kommer du att rata och fråga dig hur du alls kunde få ut något ur det. Missförstå mig inte - jag pekar inte ut något som vore det fel, det som upplevdes var nog så gott vid den tidpunkten men du har mognat, du måste få tag på något mer.

Vi borde växa ur saker hela tiden, vi borde sträva bortom. Vi borde vara ”Folket Bortom”. Detta är förmodligen betydelsen av ordet Hebré. Detta brev kallas brevet till Hebreerna och det talar om pilgrimer och främlingar. Om ordet Hebré betyder en person från bortom så är vi folket från bortom. Vårt hem finns bortom, vår dragning för oss bortom. Vi är pilgrimer här, pilgrimer på väg bortom.

Må Herren låta detta vara till hjälp, och å ena sidan föra oss ut ur slappheten och den falska känslan att vara tillfreds, ut ur den opassande längtan att komma till ro här och å andra sidan se till att vår blick fästs vid och vårt hjärta vänds till dem som gick före, som såg och tog emot, som där det var nödvändigt dog i tron.